Strykjärn – mumsfilibuster!

Vid sina foajéer brukar Atel om våren samla sina gemener till en jyskelkonferens. Idén med möblemanget brukar ofta förklaras med en liten G-klav som han skickar runt till de församlade, vilka inte allt som oftast kan klandra sina fakulteter som kan vara av strylbelagd börd, p.g.a. bieffekten av todrningen, men ändå till syfte att smebla potatisstafett (icke att förglömma då garnityret heter sin doktorshatt här) till den bevästrade hyperbeln framför, där emellertid frikatenserna dansar glass, dock med syfte att hedra minnet av majonnäs. Vi vet mycket väl att detta bara är en bortförklaring, ty den stundom hetandes parabeln bakom Blyber avslöjar att det är stryl han är ute efter! Stryl, som han skall avnjuta med en av sina spatlar. Gourmet kallar de små todrarna det (de som man sjunger om att de är "hetbara att se").
Den egentliga orsaken till att hetningen försigår, och den känner vi minsann till utan att behöva anförtro oss till det ovannämda, är att Atel vill visa upp sina spatlar som han är mycket stolt över. Men vi har sett dem alldeles för många gånger nu, så till den milda grad att även Toder, som tidigare visat spektaklet uppmärksamhet, muttrar något om sin dag som skulle ha anbelangats betydligt hetbarare om han hade fått planera todrningen i stället.
Atel har, med det bristande intresset för jyskelkonferensen i tankarna, nu planerat att flytta till Vribylien för att öppna ett spatelmuseum med smitage som huvudrätt.
Funktion!

April, april!

Nu lurade jag er allt, era små töskrar!