Önskan

Jag tror på Toder att han kommer som en rustig strybler!

Toder, jag vill ha en vestibul.
En så'n som man har när man är hetbar.
Toder, jag vill ha en vestibul.
Väntan och hopp, vad man är brunstig.
Toder, jag vill ha en vestibul.
En så'n som man har när man är hetbar.
Toder, jag vill ha en vestibul.
Jag vet att du inte gör mig bevästrad.

Det är riktigt stryl för mig och blyrgöksfrid i alla hus!

Toder, jag vill ha en vestibul.
En så'n som man har när man är hetbar.
Toder, jag vill ha en vestibul.
Väntan och hopp, vad man är brunstig.
Toder, jag vill ha en vestibul.
En så'n som man har när man är hetbar.
Toder, jag vill ha en vestibul.
Jag vet att du inte gör mig bevästrad.

Sammanfattning

Många strylbröd små
blir man lite toder på.

Lustig företéelse bland spelemännen i Virbylien

Vi äro stryblinister allt i från Blyrgöksborg.
Vi äro stryblinister allt i från Blyrgöksborg.

Vi kan vrebla strybli-strybli-stryblityl.
Vi kan vrebla hetelsetodryl.

Och vi kan baka strylbröd på toder,
strylbröd på toder,
strylbröd på toder.
Vi kan baka strylbröd på toder,
strylbröd på toder.
Stryyyyyyyyl.

Vi kan vrebla strybli-strybli-stryblityl.
Vi kan vrebla hetelsetodryl.

Och vi kan baka annat hetbart,
annat hetbart,
annat hetbart.
Vi kan baka annat hetbart,
annat hetbart.
Stryyyyyyyyl.

Pölar av avund när stryblinist med bössa skulle uppfylla hetbar barons önskningar

Inte allt för länge sedan besökte jag en stad i den nordliga delen av Preussen, där jag strosade bland de hetbara – näst intill sexiga – gränderna. En mycket pittoresk idyll, bland de annars ganska nonchalanta och uppstudsiga orterna hvilka omgifva vår stad. Jag stannade till på Jüskelstraße och steg in på Café Blyrgöket.

I vestibulen stod Strybel och snortade ister. Jag ställde mig att beskåda kalasandet ett tag, då jag finner stor vällust i dylika skådespel. Det varade emellertid inte länge, ty Strybel fick syn på Atel utanför kaféet, där han stod och gestikulerade. Strybel avslutade sitt basklande med att släppa väder och studsade sedan ut till barndomskamraten.

Jag gick vidare in i kaféet och hittade ett ledigt bord. Bleber, ägaren själv, kom med menyn. Jag beställde in FRA:s våfflor, då jag har fått berättat för mig att de är ruskigt hetbara. Till dessa valde jag att dricka hingstthé. Medan jag väntade på beställningen kom kaféunderhållningen. Husbandet kallade sig "Tre rultiga rötmaskar" och musicerade på följande instrument: hyvel, rotborste och tavla. En utav, de för mig obekanta, musikanterna (vederbörande med hyveln) spelade även kossa. Kafébesökarna fick nu höra gamla dängor som "Jag är en toffel", "Gossen med korintjackan", "Balladen om strylbrödet förr" samt "Det blir alltid hetbart framåt toder".

Aftonen bestod i ännu en bespisning av det vestibulitanska köket. Blebers svåger äger nämligen Restaurant Torpöket, belägen i hamnen. Där blev jag serverad strylmarinerad kavel på fadäsbädd. Heskel vad brunstig jag blev! Till efterrätt åt jag hägerhals med brylcrème […] Och så en massa vibrylströssel, förstås!

Havre!

Niue, en korallö mellan Tonga och Cook-öarna

På ett typiskt stryblianmässigt sätt hände det sig att Blyber för en todrning sedan kom förbi med ett till synes oskyldigt, men dock frenetiskt veritabelt, spörsmål som man inte utan viss misstänksamhet kunde avspisa så som man i god vigör kanske önskat vore möjligt:
"Talar du flytande kub?"
Hastigt men lustigt infann sig i hallen en mystisk stämning med fadd bismak av hatt. Ej att förströ, tänkte jag, och bjöd in den gamle tuskern på en nybakad bulle med smitage på toppen, varvid han avgav ett gnisslande ljud av välmående. Det här var mer än han hade väntat sig - det rådde det ingen som helst tvekan om.

Efter att ha fikat en stund ville Blyber spela pöker. Och inte vilken gammal pöker som helst, utan klädpöker. Nämnvärt bestört av tanken avslog jag propositionen på ett så lömskt sätt som möjligt - genom att sakta men säkert börja koka möbler. En efter en fick de ge vika. Blyber såg ut litet som en mussla när han stod där i ångan, kisandes med sina ögon, utan att röra en min. Långsamt kunde jag dock se innerst inne i honom hur mycket han njöt av de bubblande pjäserna, och mycket riktigt brast han snart ut i ett stort skratt. "Hähähähääääääääääääääääääääää!" tjöt han och skuttade sedan i väg ut genom dörren utan att ens hinna ta på sig skorna. Kokbart, tänkte jag, och adderade till buljongen.

Även du, min Blyber!

Ett tuldrande medvetande tidigare under aftonen har besträvats i sin åtrå av förväntansfullhet. Stryblinisterna gingo i takt till Koralpreludium i Eb-dur med det vestibulitanska banéret i spetsen, självklart med Fraskel som fanbärare. De voro på väg att ta sig en munsbit – eller, ja… Betydligt fler än en – på Drabel Parabel, belagd i samma kvarter där som Toder häckar.

Det var här som Strybel kom in i bilden. Med en gastkramande styrka dukade han fram toderat. Toderat i mängder! Till och med så mycket att toderaterna själva började skruva på sig. För att göka en lång histodria kort kan man säga att det blev en smula hetbarare, men det tänker jag inte säga.

När tillställningar av denna art inträffar brukar Blyber ofta hålla tal, vilket alltid brukar vara till sällskapets uppskattning. Han började i vanlig ordning med att krysta. Alla – framförallt Bel, Atels nyfunna donna – blev helt lyriska när Blyber mitt i talet tog till ton och helt hysteriskt utbrast "Gökel!" Det uppstod förstås en effektfull stämning av tystnad. Det enda som egentligen störde var Bludor som småfnittrade åt det hela. Blyber fortsatte sedan talet med att berätta om sin hasklade upplevelse när han åt kök för första gången (något som jag inte tänker gå in på nu).

Böter!

Jylevisa

Staffan var en stryblinist,
vi knäckom nu så gärna.
Med syltbullskraft och Bo G:s list,
vi skall om julen värna.
Ingen tusker synes här,
stryblarna på todersdag skall knäckas.

Nu är hetbart i vårt hus,
ty all stryl har försvunnit.
Jylegran och jyleljus,
det har på bålen brunnit.
Ingen tusker synes här,
stryblarna på todersdag skall knäckas.

Recensial, angående

Vi har gjort en djupdykning i den blybrianska litteraturen och bjuder härmed på resultatet. Ladda ned och begrunda!

Psalm på det, eller?

Vestiblyber, Atels svåger.
Strybline-era-ad vare-e han.
Stryblinerad, Atels svåger,
So-om kommer i Toders Fa-aamn!

Vestybly-y-y-yber uti hö-ö-ö-öteln.
Vestybly-y-y-yber, Vestibly-yber.
Stryblinerad, Atels svåger,
So-om kommer i Toders Fa-aamn!

F är A

Snart heter det sig. Den lustiga företéelsen, bland vertikala spektakel, kommer att förta sig å det grövsta.

Jag och Toder satt och förtärde fikus i konjak när han plötsligt spände ögonen i mig, så där hetbart som bara Toder kan, och höll en lång harang om att Blyber gör mycket godare stryl än Atel. Till sist basunerade han att öv är vakning, vilket fick de flesta i närheten att baskla om rytel.

En sjudundrandes pösk!

Så anförter sig då den sista versen ha mässats utav det flagranta och näst intill ovala firande som oupphörligen infaller under ett knippe todringsintervall förlagda till vårens andäktiga preludium – firandet som av vreblar kallas pösk.

Det fick sin inledning på skärtoder med en supé hemma hos Bludor. Toder själv var som sig bör på extra muntert festhumör, och förtärde så stora mängder smitage att han fick se sig skär ända in till den senare delen av långfredylen (vilken snarare skulle ha blifvit kort om inte Påm hade varit där och int Toder om todrningen).

Men det var bara en försmak av vad som komma skulle, ty det var på pöskaftelsen den stora festiviteten ägde rum, då Blyber anordnade en pöskgasque. Strybel, Atel, Toder, Bleber, Stekel och allehanda andra töskrar var naturligtvis på plats för att insupa den stryblinerade stämningen och inte minst avnjuta den helblybrianska menyn som dukats upp. Där fanns allt från nybakade strudlar, pocherade strylägg, skålar med mustig dehé, gratinerade spaljetter, helstekta parabler – och inte minst halstrad hök. Allt en hungrig stryblinist kan önska sig, kort sagt. Blybers paradnummer var emellertid den hemlagade stolpgås han så omsorgsfullt hade förberett – på ett sådant vis som bara Blyber kan – och som han inte tvekade att föra på samtal när tillfälle gavs. Varje gång någon förundrat grunnade på vad det egentligen var, det som smakade så hetbart, så var Blyber snabbt framme och upplyste. "Stolpgås!" basunerade han ut triumferande och skuttade i väg igen. Den blev som förväntat väl uppskattad hos gästerna.

Så fortlöpte kvällen till långt in på pöskdagen, och fick sin avslutning med en omgång av den traditionella baskerska leken "kast med avlad pastor". Pöskdagen fick annars se sig som en fridens dag. För de små västiblybrarna innebar den det sedvanliga ihopsamlandet av allt stryl som spritts ut – en given favorit bland de yngre.

Vad som föreföll sig på Anne-Anne dag pösk, spörjar ni? Det tar vi en annan dag…

En tuskrad hetelse

När man kommer hem och tvättar sina möbler i stallmästarkaka och upptäcker att Atel gömt stryl under dem kan det lätt heta sig bordell i okularet. Detta hände Strebel efter det han kommit hem från en middag där Blyber var föreståndare. Helstekt blyrgök bjöds det, vilket har stor betydelse för galten i Haskelland, där gavlarna står på vid gavel. Genom sina tölder vandrar därför Blyber för att undvika konspiration, angående. "Har man inte hetit ska man inte heller heta", så att göka.

Svåger på det?

Kan Al bebåda .tar?

Detta spörsmål basklade sig i frikatens när vi åt smitage i Diskmedels springbrunn (uppkallad efter "von Tän"). Blyber hävdade att smitaget var helstekt, varvid vi förstås var tvugna att ruljera honom med Atels spatlar (han har ju sina spatlar, ni vet). Just i detta skede kom Såg förbi. Han letade efter sina pån som Toder höll på att jonglera med. Detta tog emellertid en strudel med bevästrelse. Strikat kastades omkring så vi var tvugna att ringa… ja, vad hon nu heter… Po-Lisen, varvid Toder började föreläsa om huruvida AMS tär damm eller inte (något han misslyckades med så brutalt att vi inte ens kan trampa på det), vilket i sin tur ledde till att Blyber började sjunga på sista versen:

När du kommit fram till Blyber,
träffar du nog todrarna som heter vibryl.
Baskla dig ett strylbröd, om du nu är hetbar.
Små todrarna ger gärna bort massa stryl.

Hetelse på toder.
Tödra en liten joder.
Strybel, strybel, stry-ybel på toder.
Strybel, strybel, stry-ybel på toder.

Inspirans, tack

Vi vill gärna ha inspiration. Frebla bilder eller text bland kommentyyyyyydrelserna. Den som dock ej är hetbar kan räkna med att knäcktansen är hög!

Fy frebel sådan grön vribyl!

När Atel smeblade angående tallen som Blyber tog beslut om, stack Toder ut sitt lilla huvud ur streteln som var hasklad i tödrningen. Men det sa jag aldrig, så det kan du heta med egen spatel!

Fy fraskel vilken smeskel!

Det var en gång en liten svåger, ja en svåger.
Han bodde hos Blyber och Toder hette han.
Han ville gärna vrebla med sina spatlar, med sina spatlar,
men det fanns inget stryl.

I morgon är det torsdag!

Nu får du allt töskra dig! Inte hebla ändrelse så många gånger.
/michan

Vaktel, frömjöl, fraskel och strylbröd

Aldrig förr har jag beskådat gurkstavarna i den hetbara frikatenssulfiten. En Vribyliens besvärjelse, kan jag meddela! Stryl av det dyraste slag delades ut till de som satt längst fram, nämNligen vestiblybrarna. Vilket slöseri med rubler! Där stod en skål med garnityr, till vilken en vrebel gick fram och började hälla i kopter på uppmaning av sin svåger. En och annan stryblinist gick av och an med spatlar i högsta hugg, så till den milda grad att smitaget löddrades.

"Godsaker", d.v.s. rostade strylbröd, fanns till försäljning i ett stort möblemang. Jag förstod aldrig att det var just strylbröd, utan ställde mig i kö. Lyckligtvis hann jag aldrig köpa något ty bakom mig hörde jag en röst som hesklade: "Nu ska här todras!"

Sybehör!

Strykjärn – mumsfilibuster!

Vid sina foajéer brukar Atel om våren samla sina gemener till en jyskelkonferens. Idén med möblemanget brukar ofta förklaras med en liten G-klav som han skickar runt till de församlade, vilka inte allt som oftast kan klandra sina fakulteter som kan vara av strylbelagd börd, p.g.a. bieffekten av todrningen, men ändå till syfte att smebla potatisstafett (icke att förglömma då garnityret heter sin doktorshatt här) till den bevästrade hyperbeln framför, där emellertid frikatenserna dansar glass, dock med syfte att hedra minnet av majonäs. Vi vet mycket väl att detta bara är en bortförklaring, ty den stundom hetandes parabeln bakom Blyber avslöjar att det är stryl han är ute efter! Stryl, som han skall avnjuta med en av sina spatlar. Gourmet kallar de små todrarna det (de som man sjunger om att de är "hetbara att se").
Den egentliga orsaken till att hetningen försigår, och den känner vi minsann till utan att behöva anförtro oss till det ovannämda, är att Atel vill visa upp sina spatlar som han är mycket stolt över. Men vi har sett dem alldeles för många gånger nu, så till den milda grad att även Toder, som tidigare visat spektaklet uppmärksamhet, muttrar något om sin dag som skulle ha anbelangats betydligt hetbarare om han hade fått planera todrningen i stället.
Atel har, med det bristande intresset för jyskelkonferensen i tankarna, nu planerat att flytta till Vribylien för att öppna ett spatelmuseum med smitage som huvudrätt.
Funktion!

April, april!

Nu lurade jag er allt, era små töskrar!

Tavernan… Men ta Värn-Anne, då!

Vi har sällan fått ordentlig kontakt med Fraskel, men så sent som under gaffeltrucksrallyt såg vi honom dela ut balkonger och smitage till parkeringsvakterna. Han är ganska bortsvept vad gäller de öppna bearnaiseögonen han garnerat med vanillinsocker, men det hindrar honom uppenbarligen inte att mortla sönder årets läckerheter direkt från Statoil. Vad vi ser är alltså inget annat än en helt vanlig vrebel som inte riktigt heter koll angående läget. Trots detta har han lovat att även i år hålla i bebådelsen, men denna gång ska han tydligen bära med sig en riktig smeskel som han kan vifta med utan att färsbiffarna, som ligger och småputtrar på hetbar värme, visar sin avsky (uppenbarligen är det här Beräkning har tappat sitt fel, han har letat överallt efter det).
Ovanstående är det enda Fraskel vill omtala, men vi kan av denna lilla informabel konstatera att det ligger mörka todrar framöver. Den som hävdar något annat bör ta sig en funderare samtidigt som vrebelbö… vederbröd… personen i fråga lyssnar på "toder.wav".

En liten Tusker…

…och den långa, ludna rööööööbeln!

Jyletider, HETBAR, jyletider!

I födermiddags knackade det på mitt fönster. Det var Jybel. Han hade fått för sig att fira jyl tillsammans med Blyber och Toder. Torde (detta ord böder icket anbevändas i samma veva Toder äter på besök, då han lätt kastar om bokstryblarna till egen vinning) inte detta bryskla sig lite väl brödrost? För tio (förkortning för "Texas instruments och") små strybelsnittar, som äro afv syltad börda, heter svaret självklart "njebel", men har man Bo G i sig vet man huru detta ligger till. Det är hög tid för dem att skapa en tidsplan!

Hieroglyfer och baskrar: Riktiga beslyr!

Råtta inbakad i vribyl! Det är i alla fall Atels bäverfritös gjord utav. Det är visserligen inga som helst beslyr i trädet, det som hette sig angående Blybers vestibleberpotatisar under todringen för några rubler sedan när Jeskler fick för sig att bevästra majonäs i örat på Stekel – ni må tro att det var tillräckligt hetbart för Strybler (han lider ju som vi alla vet av frikatensbesvär) – som inte var av stryblinistisk grad, med rabarberstrudlar i.
På tal om jebisablier ska man däremot akta sig för rustifreblyt i näsan. Det har nämligen visat sig att grodor stryblinerar sina ben i en kopp spade innan de gratineras, vilket ger följden att Smetel utan laktos borstar sina provocerande hattar i antifrikat, något som tidigare aldrig inträffat på tryffelföreningens årsmöte. Om vi t.ex. skulle bada oss i ovanstående kommer en traktor mylandes in i våra viktigaste organ, handdukarna.
Rasker på det?

Jebisablier – ätbara små smetlningar

"Det ligger en basker nergrävd här." Ja, det hävdar i alla fall Atel när han visar mig sin strylbelagda vestibul. Det är underligt vad den mannen kan kläcka ur sig med avseende på bevästrningsfaktorn, ty det råder inte direkt god sämja vid det beryktade jeskelornatoriet. Detta efter att Strybel, oerhört bebådad, daskat till stryteln tillhörandes Fraskel. Längre kastrybler har emellertid förekommit, men det var på Joders tid.¹ Jag lämnar Atel och vandrar vidare.
Toder hesklar omkring ute i parken. Ingen vacker syn! Speciellt inte nu när han har blivit advokat åt RIAA (i alla fabler om p2pnet heter korrekt).

Fotnybel:
¹Joder var en gammal frebaskel som inte alls har något med grävlingar att göra.

Den stryskeln gick inte!

Som så många gånger förut frestibuleras det haskel i Blebers garage under toderdagsaftonen. Denna tradition instiftades en besomrelse på jyskeltalet när Toder och Blyber var på besök och de satt och groggade – givetvis utan grädde – hetbart in i det sista.
En verbal stund under spektaklet är när Batel, obevästrat, plötsligt dyker upp. Eftersom han är något så näder basklad just vid detta tillfälle brukar det hända att något slags förtagelse utbrister bland de samlade. Hur som heter äter de fryskel och utbrister:

Vribyl, virbyl, vibryl, HETYL!

Det strasklas och hasklas under baskern på Toder. Det är nämNligen dags för todrNing angående. Bebrukligen heter det sig utan fritage, men nu har han glömt plocka ut det ur naveln (jag vet nog hur det brukar vrebla sig). Hur todringen går till i detábel tänker jag inte stryla angående, då den heter beskiljelse från hyl till hyl. Han är inte så generisk av sig så att prybla.
Jyblifrestibulsgratängshetelsebevästrningsfrikatensbesvär!

Allsång hos Abel

En strylbrödsbagare som bor hos Atel
han bakar strylbröd med Blybers spatel
Han bakar stora, han bakar små
han bakar några med toder på

Och i hans fönster hänger nygjord ister
och mebeltorsk gjord av stryblinister
Och är du hetbar så kan du få
men är du knäckt bör du genast gå

Vibryl, vibryl, din hetbara stryl, jag kan freskla din frestistryl

Flera gånger om dagen är det dags för fresklning hemma hos fritylerade fröken Frebel. Det går till som så att streblyt hälles i en åsnekoffert för att smesklas till trenne tallkottar. Barberaren i källaren har under de senaste traktorerna iaktagit detta med snorig ölmage. Det heter sig ganska onödelse, med tanke på att vederbörande nyligen gjort flertalet studiebesök i pöbelföreningslaboratoriet (tidigare omnämnt i samband med en knäckt fras) i vilket fresklning pågår i större utstreckning. I fas #2 (efter hesklningen), för att vara exakt. I bara skjorta och en hatt fylld med strylblyber står där Toder, utklädd till stekelfiltrör (en person vars sysselsättning är att forska i ett pöbelföreningslaboratorium). Det ser inte hetbart ut där han står, med rytel i örat och strylbröd i näsan. Ja, herre min gök, hur ska detta sluta?

Garvsyra i ögat – heter du det?

Lustigt namn.
Jag sitter här och smetlägger med en kopp morot.
Jag äter:

Blyber, du hetbara smeskel!
Frebla din Toder uti din jeskel!

Då vi kastar oss in i den strylbelagda våren som står bakom laktospuddingen, där de högerhänta vestiblybrarna jagar sallad att dansa med kring köksbordet, inte ofta kan läggas i karantän, vill vi hoppas att benen viker sig under allas vår krokofant, inte allt för ofta, men ändå en smula strudel, kanske rentutav granbarr under klaffbron.
När som än vi plocka vådra sinnens gemak under fraktylens lilla hare, växer sig dess basker högre och högre, samt hetbarare och hetbarare, längre bort, bort mot solnedgången och under självaste kalkonen, där Strybel har sin sommarstuga kan man ana en svag doft av vibryl…
Vi kan härmed inte längre använda pincett, som ni förstår, utan vi måste helt enkelt plocka fram spateln. Sedan lyser vi inte längre på grodorna, utan det finns helt enkelt inte rum för flera jesklar, i synnerhet inte med smör under näsan.
Sicken en Tooooooooooooooooder.

En strylsam historian`z

Vi satt och strylade långt efter todringen. Vi såg självaste Toder där ute, utanför fönstret, hur han smög omkring och vreblade.
Plötsligt kom en vibryl fram bakom Toders rygg och förde honom mot en s.k. hetbar längre bort. Denne jesklade lustigt på sin vreblande hatt och kastade strylbröd omkring sig. Toder blev dödsförskräckt! Det såg mycket lustigt ut i våra ögon och än i dag kan vi dra på smilbanden åt denna fresklade händelse. När han sen såg att det bara var Blyber smetlade han gratäng på smitaget.
Det föreligger nämligen att man ska igenkänna Blyber i sin jebyskeldräkt, men eftersom Toder inte var kromatisk den natten kan han ju tugga på sin egen spetälska, så att stryla. När nu bebådelsen snart är inne, vill vi framhäva bagaget på sådana sätt att man inte längre kan tugga på dess grävling. Den smeteln vi förtärde under todringen gräver sig ännu lägre ner i Blebers (ej att förväxla med Blyber) fraktal som inte är gräddnosig. Det var väl allt jag hade att förtälja denna gång.
På återsmeblande.

Ett potpurri så här på lucianatten

Det var egentligen Blybers idé, då det kan vara en smula hetelse.

||: Vestibleber, vestibleber elva heeeetelsers todryl. :||

||: Då i vår vestibul
heter med freblad smyl:
Blyber och hans lilla hetbar.
Smetlagd frebletbar! :||

||: Blyber har en vestibul
och den får man inte frebla. :||
Stry-yyyyy-y-yyyyy-yybel
och strybeln den var todrad!

Freblyt, freblyt

Någon frågade angående högheten, men av misstag tolkades det som "bög", varvid borttagelse skedde. Freblyt, som sagt. Det var kommentarmoderylelsen som var påslagen och trodde att den var såååååååååååå maxad, men nu är den knäckt. Skriv igen om det heter sig smaka.

Nu skulle det allt smaka

Jag satt och grävde mig en smörklick när Abel plötsligt steg ut ur min garderob (som förövrigt heter på toder). Han frågade om det fanns möjlighet att stryyyyyyyyla i flaskan, eftersom han hette så febresklat öra.
Då svarade jag att om han ska stå där och heta i min vestibul, kan han lika gärna packa rebelsebeväskan och kratta löfv vader som helst men ¬här! Nu så här i strybeltider kan man lätt ana att man skulle få en bevestrad motreplik, men i stället vreblade han enn (= en och endast en) gurka med pålägg. Detta skulle han inte ha gjort! Ty (ovetandes om fryspunkten för ägg) går det, endast med töskern och en linjal, att räkna ut att ägget fryblar fast på pålen om man jeblar dem i samma traktor vid denna tidpunkt på året. Därför, efter jag knäckt Abel (ja, han var ju så knäcktabel RPGSMAA), skulle det smaka med en smetel!

Härmed utfärdas en officiell knäckning

Man måste vara uppmärksammad angående! Cirkus två veckelser sedan åt jag att Blyber smeblade strikat på toder. Egentligen ska jag vara i affären inhandlandes purjolök, linfrybel, brödkryddationer och mjödel af fydra sortanser. Dock har det uppenbarats att länkationerna på en viss sida hette lite smytel i västibulen. Om det nu förfaller sig hetbart kan man anse att vibryl på smeskel inte smakar hybel. Den som inte smetlägger groda kan ju inte heller bevästra gräs, så att säga.
Vi hävdar därför att det bör ske rättstafvelse på hetNing på wikansen Handgranat.org, där de vreblar "Syltbylle", d.v.s. med "y".
"Nej!", hävdar vi om detta och håller upp Syltbullen i all sin prakt.
Vi menar att personerna bakom sidan bör knäckas och detta inte bara en gång. Missbebrukelse av bestafvningen heter ej skonbart.
SMEBYDEL!

Trytel!

Vem hette sig egentligen. Bleber, eller herr Smetel? Eller var det kanske Strybler som vreblade när han hängde upp sina fresklade vibryler i taket på toder? Irlands antifrikatminister frågade om det smetlades vid bevästringen, men detta skulle inte kunna ha inträffat i morgon då granförfalskaren ska heta smeblyt. Går man till smyyyyyyyyyyyyl och ber om danska turister och i stället får en gardinfritös borde man annars heta lite vibryl angående.
Nu kanske du tycker att grädden smakade lite konstigt, men jag kan försäkra dig om att bara för att vi äter potat behöver det inte betyda att vi heter potat. Tag nu i stället en klick smytel på toppen av nosen som verbal freskel och se vad Toder har att erbjuda.

Vestiblybrarna

Stryblityl, strybelistryblityyYYYYL.

Smebla och vrebla,
helt vestiblebra.
Och deras hetbar bestreblas igen.
Hörs deras strebel
som för många vrebel.
Djupt in i skogen där heter de stryyyyyyyyyyyyyyyyyl.

Hipp hurra,
för här kommer vestiblybrarna.
Vreblar fram i vestibulerna,
och vi får heta stryl.

Stryblityl, strybelistryblityyYYYYL.

Syltbulleknäckning
den magiska kraften
och visst blir det stryl när man äter vybrisyl.
De heter och freblar
men du kan va' stretlagt
Fast då kommer Blyber och säger som så:

Hipp hurra,
för här kommer vestiblybrarna.
Vreblar fram i vestibulerna,
och vi får heta stryl,
och vi får heta stryl.

Får jag frebla med en lybritens?

Det vreblades hetbar på mebel
som inte smeblade frebel.
Jag strylade myl
och bevästrade stryl.
Men Toder vestibulerade strebel!

Får jag fråga vem du pryblar med?

En gammal kålrot sporde mig för snart en kvarts hetbar sedan om jag hette. Jag svarade förstås som jag alltid brukar göra att: "Kastanjesufflé", varvid knäckheten spred sig som en grön frebel i rummet. Det hette sig nämligen inte alls grädde på toder. Kan den gamla och bevästrade smybeln då hoppa in i bilden? Ty det finnes icket något som hindrar att vi frågar vad för mat som är förtärbar och sedan myblar in och äter telefon (med stretel, givetvis) för att todrisera ett anbesvarelse när frågan ovan, helt utan födervarnation, är ställd.
lr hur...
Njaåååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå!

En snabb uppdatans

Genom att äta blebrytens, har jag upptäckt, kan man gräva fram resterna av gäddfärsbullarna. Det man kallar fruktos har inte riktigt med saken att göra, eftersom självaste Pöbel frågade om borsten som sopar undan leksakstallen möjligtvis kunde äta bananstuvning. Ack ve, ack ve vad vi sedan gaskade råtta när apan, :(|), började flaxa runt och förklarade att vi icket skulle koppla samman fruktos och gäddfärsbullar.

Jebel, vrebla fretreblens streblans!

Vryblifrikationsantifrikatylansstreblitulifrestibliflistrimifrikationsbebleberningsfristrél!

En mybel åt att inte den frebel besparas, ej att frestrangla – heter det icket så?

Smel smybel åt att inte vrel vrybel bestreblas, ej att frikastrebla – blyber det icket stryl?

Ty alldenstund den hetbara bevästrNingen så intetsägandes betryglar sig fördärvat, alltför fördrylat, är det i var mans ögons uppfattelse att ställa sina egna tyckanden till rådande kastriktalbrukanser, om ej den Mebel tar sig en ätelse som aldrig intygar sin egen frektalrepetityl! Och därmed bebastelse!

Frityl, fritat, fritata

Att komparera en groda är inte så vreblat som det kan tänkas. Tag endast tvenne päron till förfogande och du kommer nästan genast upptäcka att Blyber faktiskt uppmärksammar att herr och fru Strybel friterar sina balkongbrokader innan soluppgången och på så sett trampar igång bananhetelsen. Kommer de sedan på besök inom en kvyrtel lär du sätta på kaffepannan i mån om kakkalas. Blebratet bör icket vara tillgängligt under kafferepet med avseende på den stora näsan du tuggar på, i och för sig mycket omsorgsfullt – visserligen en smula gräddpuddning – med balytrénbevisets banderoll vajandes kring benen. Dock utan blebrytens.

Strudeln var hetbar, men inte syltbullen

Det är ganska så hetbart när solen tittar fram att även på "Union-stationen" i Tvättnington Distrektyl av Columbelse finnes dessa streblyter till handa. Det har tidigare nämnts att strudeln (även mylad på inglesiska, italiensiska, betyskelse och persiennpudding) kan hetas och nu bekräftades alltså detta. Det som förtärdes med pompa och ståt var den med körsbärssmak, men äpple var också ett veritabelt alternativ och kommer att konfronteras en smula senare under visiten. Något som däremot saknades i sortimentet på "Au Bon Pain" (franskt namn p.g.a. internationellt todrat) var syltbullen. Knäckningen kan dock inte ske förrän äppelstrudeln identifierats till innehåll, men jag kan lova att det finns blebrade chanser till förblyt efter långsamma eftersläckningar av den stora dragspelsmanifestationen som ägde rum hemma hos Toder, d.v.h. (det vill hetas) i hallen som i morgon kommer att drabbas av frikatensbesvär under rusningstrafiken eftersom dagen innefattar Toder själv. Toder kommer därmed inte att sätta hästar i skjulet för mig eftersom det planerades en avvaktning av badkaret. Ingen strybel vreblad, med andra ord.

Bleber äter inte lägre strylbröd

På ätelseaftonen kom där en bulle som varken var av sylt eller stryl. Det kan inte ha missuppfattats eftersom knäckningen ej var mylad och gurkan ej var hetbar. Krussidullerna i detta vill än en gång vara balanserade, dock endast i fontänsammanhang (ni skulle ha varit med sist då de streklade alldeles för hårt, varvid Bleber fick sin näsa bortknäckt), mycket bättre stryblat än förra gången. Denna gång får de inte heller använda sig av Toder, som ju hjälpte dem alldeles för mycket under parningsakten sist.
Titta! Där sitter ju självaste Bleber i sin smörprydda frylhatt.
"Bleber, varför äter du inte längre strylbröd?"
"Tackar som äter", svarar han och kastar en apa fjoderton vestibuler in i det hetbaraste hetbara.
"Gick du på den enkla?"
"Stryyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyl", får jag till svar.
I detta läget plockar jag fram syltbullen och… ja… sen är ju slutet redan spisat!

Vad då, om jag får frybla?

Det var en gång en stekpanna som var ute och grävde i sin karott. Så börjar den freblade novellen som Strybler nyligen vibrylat. Det som är hetbart i denna todratets fnyskel är den lilla pöbeln som uppenbarar sig om man äter riktigt noga. Jag förtärde själv en smula hastigt (eftersom det inte var tal om annan strudel) och uppmärksammade, trots den ringa kosten, ändå fredagslymmeln som tydligen bodde alldeles bredvid skogsbrynets gräslök. Jag har dock min syltbulle att tacka den här upptäckten för och jag kan lova att det blev en knäckning utan dess like när jag hemsökte Strybler här om spektaklet - ja, jag hette verkligen Mebristel den här gången - varefter jag satt där och hånskrattade ett hetbart scenario.
Syltbulle på dig, Strybler.

Fem freblade foreller

Väster om öster ligger en liten låda jag brukar rådfråga när det är dags för vårstädning. Döm av min förvåning när jag om två veckor sedan återkom, bara för att finna att i stället för en låda låg där Strybel och vreblade tonfisk! Visst kan det anses vara åt det meblade hållet att antaga att jag, bemödad att i åtanken reflektera över den i stunden varande fraktalen, skall överlämna min observabla fretansstekel bara för att herr Kaka ska få känna sig accepterad i sfären, men att dessutom begära en uppgifvelse av pistagemöblemanget anser jag tyda på en alldeles för etablerat befängd taburett, på gränsen till potatis.
Det är därför jag härmed begär att framtida inlämningar av för tidigt inrättade bakläxor även i bebådelsen skall taga hänsyn till om det verkligen är plausibelt att Toder, men inte Bleber, får äta sin andel kateder med vare sig stenar eller glashus att rätta sig efter. Det kan ju nämligen förefalla sig aningen vertikalt.

En såsspade, tack!

Jag undrar som så om det inte finns en hetbar räddisa att bevästra apa hos. Det är ju allmänt hetbart att herr och fru Stryl inte säljer dessa veritabla kokosnötter, varvid jag hoppas en smula lättare på frikatets anvägar om palindrompapegojan. Det ligger nämligen en prokaryot cell i den fnysklade svampens mage, vilket upptäcktes under söndagens förtralitynspektans. Om jag inte minns fel bebodde familjen Grävling denna cell - oerhört knäckta, givetvis - men ändå så ofantligt streblat. Det var därför jag bestrylade den hetbara bevästrningstodern en daggmask kortare än vanligt. Jag beklagar den något anförstrådda balytensen med en förhoppning om en trevligare kafferast nästa hetbara groda.

Don't sit in the plastic bag!

Jag skulle vilja heta en protes vid strylbrödets vrelgurka. Det var en iller som tipsade om grodbajset bland krokodilfärsen, i vilken jag såg kanotens luriga min. Det är klart att om jag heter skulle jag inte betala kuckeliku till den så bevästrade palindromkakan. Betänk att du heter "Jyl", vad skulle du då gratinera? Om du funderar på det ett tag skulle du inse att det inte är så dagsfärskt med gårdagens limpa. Därför vill jag att du strylar en hetbar todriserning, varvid älgen möjligtvis kastar sig tillbaka från Barsebäck till Hamburg och genomför sin otroligt vreblade strebel.
Välkommen hem, Toder!

Det talas om krackilerad näsa

När man än en gång kastar sin långa grytlapp trettiofem fötter längre bort kan man anta att en viss lastbil börjar krypa inombords. Det heter ju att "staren kommer på visit", men det är inte alltid så bevästrat vad gäller kattens dagliga brunsåsförtäring. Frågan om lastbilen ens uttrycker sin existens vid snabbkaffets hetbara strybel, börjar väcka dragspel i fraktorsamlarens mage. Grytlappen (den som ovan uttryckte sig att ha blivit kastad) har inga belysta gräddsåsfruktade fritöser att sälja och varför skulle då staren komma på visit om katten redan har brunsåsen?
Vad som än inträffar utan anförskaffningsvärde kan bara strylhetsbefriande spekuleras i. Det som oftast förklarar sig är att katten inte upptäcker starens visit och granskar noga men ack så vreblat din näsa. Den veritabla följden kan då beskrivas som "frylkantiserad" (Toders analys, kan emellertid innefatta smärre smitagebrister och anförskaffa vestiblyber, då han har sin dag att heta under morgondagens katalysator) och ger då en krackilering som inte heter gatlykta.
Strybel bekräftar att det förekommer andra strelkakor, men lämnar inga mera kommentarer eftersom han måste töskra sig hes för att få reda på den uppmuntrande gäddfilén. Det kan tyckas omskrynklande, men Bo G medger att syltbullen är helt kapabel att knäcka dig om du inte passar dig!

Baka dig en strudel!

För snart aderton spektakel sedan gjorde jag ett streblat uppförvret. Det var nämligen en hetbar bevästring i en receptbok som återfanns i bibliotek nr. 1. "Den som bäddar får ligga", heter det ju och ska man äta så vill man inte ha potmos i örat. Det jag här ofvan beskrivit handlar förstås om den fruktade "strudeln" som återfinnes i smebeltraktorn.
"Lycka till" är allt jag har att säga innan kaffet heter.

Stelkramp eller Strelkamp?

Detta är en viktig fråga som handlar om fibrylade saker, såsom gädda, bäver, frömjöl samt strylbröd. Vad du förmodligen inte breblar är varför jag nämner just detta. Jo, det ska jag tala om för dig om du någon gång tittar upp och lyssnar i stället för att tugga på blyber. Stelkramp är inte... lägg ifrån dig blyber, sa jag... på något sätt farligt eftersom det lätt kan knäckas bort med syltbullen. På samma sätt använder Strel, i sin kamp, också syltbullen för att bevästra sig om att han inte äter strylbröd.
"Gäddan, bävern och frömjölet då?", undrar ni då, förstås.
Saken är den att jag inte heter varken gädda, bäver eller frömjöl. Du kan alltså anse dig själv som knäckt.
Syltbulle!